Rapamycin även känd som sirolimus är ett immunosuppressivt läkemedel som hör till klassen av mtorhämmare. Det fungerar genom att binda till det intracellulära proteinet fkbp12 som sedan interagerar med det mekanistiska målet Rapamycin komplex 1. Mtorc1-komplexet reglerar celltillväxtproliferation och metabolism genom signaleringsvägar. Genom att hämma detta komplex reducerar Rapamycin översättningen av proteiner som driver cellspridning och immunaktivering. Denna inhibering leder till en minskning av cellspridning och antikroppsproduktion som bidrar till dess immunosuppressiva effekter. Kliniskt används läkemedlet för att förhindra organtransplantation avstötning och för att behandla vissa maligniteter som njurcellscancer. Det har också antiproliferativa egenskaper som kan modulera vaskulär jämn muskelcellstillväxt och kan påverka angiogenes. Den övergripande terapeutiska effekten härrör från undertryckandet av signalerande kaskader som upprätthåller immunsvar och tumörcellsöverlevnad.

Rapamycin är en naturligt härledd makrolid som fungerar som ett immunosuppressivmedel genom att rikta ett cellulärt protein som kallas mtor. Läkemedlet binder till fkbp12 som skapar ett komplex som blockerar nedströmssignaleringsvägar som driver celltillväxt och immunaktivering. Denna hämning förhindrar transkription av gener som krävs för t cellspridning och cytokinproduktion som är centrala för graftavslag och inflammatoriska svar. Kliniskt används det för att upprätthålla grafttolerans efter organtransplantation och för att behandla vissa maligniteter som är beroende av okontrollerad spridning. Förutom transplantation används den för att hantera autoimmuna förhållanden som lupus nefrit där överdriven immunaktivitet skadar vävnader. Den terapeutiska effekten härrör från störningen av mtor komplex 1 som reglerar näringsämne och proteinsyntes som styr cellcykelprogression. Genom att stoppa dessa vägar minskar läkemedlet aktivering av immunceller och begränsar expansionen av cancerceller. Dess farmakokinetiska profil innehåller oral absorption med hepatisk metabolism och eliminering som stöder hållbar systemisk exponering som behövs för kronisk terapi.

Rapamycin är ett immunosuppressivt läkemedel som ursprungligen utvecklats för att förhindra organtransplantationsavstötning och senare studeras för anticancer och anti-aging användningsområden. Vanliga biverkningar inkluderar munsår och hudutslag som kan uppstå under de tidiga veckorna av behandlingen. Blodprover visar ofta förhöjda kolesterolnivåer och en ökning av triglyceridkoncentrationer som kan kvarstå medan medicinen tas. Läkemedlet kan orsaka försenad sårläkning vilket innebär kirurgiska snitt eller nedskärningar kan ta längre tid att stänga. Eftersom Rapamycin hämmar mtor som signalerar kan det påverka glukosmetabolism som leder till högre blodsocker eller nystartad diabetes hos vissa patienter. Vissa individer upplever minskad aptit och viktminskning på grund av gastrointestinala obehag. Sällan har medicinen kopplats till interstitiella lungförändringar som verkar som subtila ärrbildning på bildbehandling utan uppenbara symtom. Långvarig användning kan också undertrycka immunsvaret som gör vaccinerade individer mindre benägna att utveckla ett fullständigt skyddande antikroppssvar.

Rapamycin kan påverka immunförsvaret genom att minska aktiviteten hos vissa vita blodkroppar. Vissa människor upplever förändringar i blod lipidnivåer som ökat kolesterol eller triglycerider. Det kan orsaka munsår eller inflammation i fodret inuti munnen. Ibland kan det leda till svullnad av händerna eller fötterna på grund av vätskeretention. I sällsynta fall kan det påverka blodsockerreglering potentiellt öka glukosnivåerna. Dessa effekter observeras i allmänhet under behandlingen och kan variera mellan individer.